Kallbad utmanar mig och hjälper mig att göra saker jag egentligen inte vågar.

Underbar helg, underbar söndag! Luften och vattnet är stilla, helt tyst, endast några fåglar som flyger förbi mot varmare breddgrader. Så vackert det är. Skor i neopren, naken hud mot den svala luften. Förväntan och upprymdhet, blandat med oro för vad som komma ska.

För ett par år sedan hade kallbaden ett stort genomslag i Sverige. Men det är inget för mig tänkte jag och avfärdade det genast. Jag har alltid hatat att bli kall och är rädd för mörkt vatten. Flödet på sociala medier fylldes av galningar i badkläder och mössa som hävdade att det här var det bästa de gjort. Jag tänkte i min enfald att det var ännu ett sätt att få uppmärksamhet på nätet.

Kroppen visar sin chock genom en stötvis andning när jag långsamt och sammanbitet sjunker ner i det kalla, mörka vattnet. Försöker andas lugnt, slappna av, andas, vara kvar i nuet, i känsla av total närvaro.

Jag har alltid varit intresserad av hälsa och forskningen på kallbad och de hälsosamma effekterna som kallbad sägs ge nådde även mig. Kunde det verkligen vara nått? Första gången jag upplevde någon form av eufori och en fantastisk känsla i kroppen i samband med kallt bad var på en Spa anläggning. Där som vissa skulle säga fegisar sitter i bastun till kroppstemperaturen nått kokpunkt för att sen doppa sig snabbt i en kallbadstunna för att i nästa sekund springa tillbaka in i bastun med andan i halsen. Vad var det som hände?

Kroppen fullkomligt sprutade av adrenalin, kroppen pirrade, psyket jublade. Vid detta tillfälle fastnade jag i den nyvunna känslan och gjorde om samma sak om och om igen. Vad var detta som jag lyckats ducka för i hela mitt liv?

Kroppen ändrar fokus från flykt till lugn. Det blir lättare för varje gång. Lättare att ta det sista steget och låta axlarna sjunka under vattenytan. Vill vara kvar i det kalla och fokusera på kroppens närvaro. Hjärtat och andningen saktar ner. Kroppen drar tillbaka funktionen från tår och fingrar för att skydda vitala organ. Fortsätt andas och var lugn. Känn stillheten, vattnet och luften är så stilla.

Jag hade läst att bastu är fusk om man ska tro de riktigt inbitna. Jag började läsa på om kallbad, började följa kallbad.nu och med blodad tand var jag på väg ut till havet för nästa bad. I bilen ut hade jag ångest, jag kommer nog inte våga och då blir det ju ett misslyckande. I denna tid i mitt liv handlade mycket om prestation. Jag försökte tänka att om jag lyckas doppa benen idag så är ju det ett framsteg. Det blev ett dopp med några tafatta simtag ut från stegen och in igen. Temperaturen var fortfarande inte så låg. Maken och äldsta sonen gjorde mig sällskap och det blev en trevlig utflykt.

Efteråt är jag kall, nedkyld men lugn. Den spänning och värk som fanns i kroppen försvann i vattnet och sköljdes bort. Psyket är lugnt. Jag gjorde det! Jag gjorde det igen! Fast jag egentligen är en badkruka, fast jag egentligen fryser lätt och är rädd för kallt mörkt vatten.

Då vi bor en bit ifrån havet bestämde vi att en gång i veckan blir det utflykt till havet. I takt med att temperaturen sjönk ville inte min familj längre följa med ut i vattnet. Den yngsta kollade temperaturen, någon höll i morgonrocken, min man började klocka mig och för varje tillfälle kunde jag stanna i lite längre, snart var jag i ett par minuter per gång.

Tekoppen i handen och med torra varma kläder tittar jag ut över vattnet där jag precis varit. Känslan av att göra saker jag egentligen inte vågar är så livgivande.

Varje gång i bilen ut har jag ångest och är rädd. Varför fortsätter jag att göra detta frågade jag mig? Jag har funderat mycket på vad det är som gör att jag fortsätter? Är jag också en som söker uppmärksamhet och vill lägga upp en fin badbild på Instagram? Nej, det är någon mer.

Plötsligt trillade polletten ner. Jag gör det för att jag egentligen inte vågar. Jag pushar mig själv till att göra det obekväma för att komma ut på andra sidan och bevisa för mig själv att jag vågade. Ja! Så var det. Exakt så. Livet är fyllt av obekväma saker. Jag kall badar för att driva mig själv framåt, för att jag nästa gång jag blir rädd och orolig om jag ska klara saker kan tänka på att jag ständigt varje söndag gör någon obekvämt och att känslan när jag har gjort något jag egentligen inte vågar är fantastisk! Sen att det ändå blir en och annan fin badbild på Instagram – det är bara en bonus!